Ur Kyrkstöten 4/2012

Kära församlingsbor!

Det är redan advent och jag är förundrad. Tänk att jag får vara med ett år till! En adventstid till! En jul till! Det är

stort att vara människa – inte lätt, men stort och förunderligt.

Var vi än är och hur vi än har det får vi stanna upp under den heliga adventstiden och lyssna. Någon knackar på!

Advent betyder ankomst. Då tänker vi inte i första hand på alla förberedelser vi gör inför släktingars och vänners ankomst och besök till jul och nyår. Advent hand- lar om Guds ankomst – att Gud blir människa och kommer till oss i ögonhöjd, på ett sådant sätt att alla kan ta emot ho- nom. Gud kommer som ett litet hjälplöst barn. Nära, innerligt men inte påträngande.

Någon knackar på! Kanske har vi lärt oss tänka att Gud kommer utifrån och knackar på vårt hjärtas dörr och vi väljer om vi vill öppna eller inte.

Men varför inte ett omvänt perspektiv? Gud är ju den fullkomliga kärleken, livets källa. Tänk om det är så att Gud knackar på – inte utifrån utan inifrån, från hjärtats innersta rum? Tänk om det är så att det är Gud som är innanför och jag som är utanför, utom mig!!! Utom mig av stress, oro, otillräcklighet, krav utifrån och krav inifrån? Tänk om det är vi som lämnat

centrum och djup? Tänk om vi irrar om- kring på ytan och i periferin, drivna bort från oss själva och därmed bort från var- andra?

Vad säger oss tillståndet i världen annat än att det är vi människor som lämnat vårt hjärta och allt det står för – medkänsla, rättvisa, kärlek, godhet

Någon knackar på! Inifrån, från livets djup och hjärtpunkt hörs en försynt knackning. Kanhända hör vi den inte alls, kanhända anar vi den först på natten när det blir tyst i oss och omkring oss. Någon har sagt att den leda och ångest vi känner kan vara – just det – Guds knackning in- ifrån. En knackning och en viskning med innebörden: kom hem! Kom hem till dig själv! Stanna upp och låt själen hinna ifatt kroppen!

Gud är innanför och bjuder mig in i mitt eget hjärta.

Varje möte med en människa är på något sätt Guds ankomst, en utmaning att stiga in i hjärtat och handla i kärlek. Varje si- tuation är en fråga från Gud: Tänker du möta denna människa eller händelse in- ifrån ditt hjärta eller utifrån, med ditt hjärta eller hjärtlöst?

Så genomandad är verkligheten av Gud att allt som händer är Guds ankomst! Den Gud som möter oss i ögonhöjd med en blick fylld av kärlek!

Med önskan om en fin adventstid och en välsignad jul!

/Peter Andreasson kyrkoherde

Ur Kyrkstöten nr 3/2012

"Allas liv i Kristus genom kärlek, 
hopp och tro"

Rubriken är visionen för Svenska kyrkan i Aneby. Tanken är att visionen ska vara en slags vägvisare i vårt uppdrag att vara kyrka.Det handlar om mål som behöver vara mätbara för det kyrkan gör och ska göra. Det handlar om kyrkans identitet, att vara och leva kyrka som på djupet handlar om tron på den uppstståndne Kristus. I honom finns vägen till Gud, till livet och till oss själva...

Men det räcker inte att läsa fina ord om vem Jesus är, vad han gjorde och sade. Vi behöver ses och dela dela  med oss av våra egna erfarenheter av vem Jesus är. 
Vi har behov av att sätta våra egna ord för vår tro och våra tvivel, så att vår kristna tro blir och är levande i våra egna liv, i vår egen vardag.
Vi behöver återerövra Bibeln igen och bli människor som läser Bibeln tillsammans och ser hur berättelserna hör ihop med oss. Det finns en styrka i att just tillsammans med andra försöka formulera personlig kristen tro.

När vi har gråtit klart har vi plats för att ta emot GUDS GODA NÄRVARO i våra liv, i vår dag. Det finns en fara i att "bara" tala om Jesus och kristen tro endast i samband med kriser och det meningslösa. Som om vi bara behövde tro då! Kanske är det så att tron är kopplad till att vara människa. Och därför behöver vi veta vad vi tror. Det kan vi tro!

Välkommen till kyrkan, den goda platsen att mötas!

Ur Kyrkstöten nr 2/2012

VAR INTE RÄDD!

Så har det hänt igen! Att ljuset har övervunnit mörkret. Strax efter vårdagjämningen, det dygn då nätterna och dagarna är lika långa, inträffar påsken. Samtidigt som de första blommorna tittar upp ur den sista snön, samtidigt som dagarna blir längre än nätterna och kylan viker för värmen berättar påskens stora drama för oss att livet är starkare än döden, att Gud är starkare än alla nedbrytande krafter i tillvaron, att ingenting, absolut ingenting längre kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Det är som om allt i naturen understryker Berättelsen. Ja, t.o.m hönorna bidrar till lovsången genom att komma igång med att värpa ägg. Ägget blir så en symbol för liv, liv fördolt i det sköra skalet, liv lockat fram av värmen från den ruvande hönan, liv i äggets fulländade form.

Rakt in i den skörhet som våra liv är, räcks oss tillitens möjlighet. Var inte rädd! Var inte rädd för döden! Var inte rädd för livet! Jesus Kristus har delat allt med oss och därför finns det inte längre något rum i tillvaron, någon livssituation där han inte är, före oss och för oss. VAR INTE RÄDD!

Och när lärjungarna efter påsken, chockade och förvirrade, ger sig ut att fiska möts de av den Uppståndne och det första han säger är: Kom och ät! Och på stranden brinner en glödeld och Gud har bakat bröd och stekt fisk för att möta oss och mätta oss!

Lidandet och hoppet, sorgen och glädjen är människans ständiga följeslagare. Ingen slipper undan och det gör skillnad om jag möter livets utsatthet ensam eller tillsammans med Jesus Kristus.

Svenska kyrkan i Aneby Pastorat arbetar just nu med Mål och Vision för de kommande åren. Vi har enats om att målet är ett enda, nämligen att föra människor till tro på Jesus Kristus. Tro handlar om tillit, en tillit som bär igenom mörker och rädsla. Och när tvivlet sätter in får vi stava på orden i psalmen 357:

Någon du känner vill dig alltid väl

Vill i nöd och glädje gå

hemlig vid din sida, aktsam om din själ.

Glad påsk!

Peter Andreasson

kyrkoherde

Ur Kyrkstöten nr 1 / 2012

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda. Vet vi att ingen ensamhet finnes mer. Vet vi var Gud är.

Jesus är ungefär trettio år. Så länge var han hemma i Nasaret. Hans styvpappa Josef dog troligen när Jesus var i tonåren. Han hade då lärt sig så mycket av Josef så att han kunde ta över snickarverkstaden och så försörja sin mor Maria och sina småsyskon.

Nu är syskonen så stora så de klarar sig. Nu är tiden inne för Jesus att påbörja det han kommit för att göra.

Det han gör är märkligt. Han söker upp sin släkting Johannes som lever i öknen, vid floden Jordan. Johannes lever mycket enkelt och den som lever enklare ser klarare och Johannes ser hur mycket människor bär på av lögner, besvikelser, dubbelliv, girighet, fusk och han kan inte hålla tyst. 

Johannes predikar så det svider i människors hjärtan. Han talar om nödvändigheten av omvändelse. Han väcker en längtan i människor efter att leva sant och anständigt.

Människor låter döpa sig, dopet är ett reningsdop. Tänk vilken sörja det måste ha blivit av allt det som människorna ville lämna, bli befriade från. Tänk så salt vattnet måste ha blivit av alla tårar.
Så kommer Jesus till Johannes och ber att få bli döpt. Johannes vill hindra honom men Jesus är bestämd. Låt det ske. Han ber att få stiga ner i sörjan av misslyckanden, felsteg och tårar. Varför? För att helt och fullt solidarisera sig med oss, för att dela allt, för att drunkna och dö med oss och sedan uppstå.

Så finns det ingen plats i tillvaron, ingen mänsklig erfarenhet eller situation där inte Kristus varit med sin villkorslösa kärlek.

Jesus vet att reningsdopet inte gjorde människor rena. Möjligen för stunden, men de goda föresatserna höll inte i längden. Människor tog steg i rätt riktning, men de blev inte helt igenom rena och fria från skuld. Det hjälper inte hur många gånger vi döps och bekänner och bestämmer oss för att börja ett nytt liv. Våra föresatser kan aldrig förvandla våra hjärtan. Det enda som kan förvandla oss inifrån är den villkorslösa kärleken, den kärlek som ser mig, älskar mig och delar allt med mig och som står kvar när jag faller för tusende gången. Himlen öppnade sig, Guds ande kom ner och rösten sa: detta är min älskade son, han är min utvalde.

Så öppnar sig himlen över varje människa som omvänder sig. Vi är Guds barn tillsammans med Jesus. Tillsammans med honom har vi dött och uppstått i vårt dop. Så kommer det inte längre an på hur rena vi är, hur starka vi är, hur vi lyckas med våra föresatser att leva ett anständigt och helt liv. Allt beror på nåden.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda. Vet vi att ingen ensamhet finnes mer. 
Vet vi var Gud är.

Peter Andreasson

---------------------------------------------
Ur kyrkstöten 4-2011

Det är advent

Det är advent. Advent betyder ankomst. Vad eller vem är det som kommer? Jo, Jesus Kristus och med honom Guds rike.
Guds rike, vad är det? Ylva Eggehorn svarar: Jag tror det är relationer. Inte på veckotidningsvis, utan på riktigt. Ett nytt sätt att leva tillsammans, en gemenskap av människor som tar sin djupaste längtan 
efter mening och kärlek på allvar och finner svaret i Kristus, i hans sätt att tala, att se, att beröra och möta människor.

För lite mer än ett år sedan var jag i Etiopien. Jag föddes och växte upp där, så man kan säga att jag var på hembesök. Jag besökte naturligtvis min barndoms kyrka, 
Ethiopian Evangelical Church Mekane 
Yesus. När jag föddes för 55 år sedan fanns inte Mekane Yesus kyrkan. Etiopien var då ett missionsfält. Först 1959 grundades den inhemska evangelisk-lutherska kyrkan. 
Antalet döpta medlemmar var då 27000. 
På de 50 år som gått har kyrkan vuxit och har idag 5.2 miljoner medlemmar trots att det under 20 år mellan 1972 och 1991 rådde mycket svåra förhållanden: kyrkans ledare avrättades, många kristna kastades i fängelse utan rättegång, kyrkor stängdes, det var förbjudet att fira gudstjänst.

Hur är det möjligt för en kyrka att växa så mycket under så stora svårigheter? Svaret är: de har mött Kristus och blivit förvandlade. Som Paulus säger: Ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom därför att ni visste att ni ägde något bättre och mer varaktigt.

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus och förkunnade Guds budskap. Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er! 
Johannes hade blivit fängslad! Det naturliga hade varit att Jesus hållit tyst, gömt sig, 
inväntat ett öppnare religiöst klimat. 
Men nej! Nu är tiden inne. Nu måste vi bekämpa ondskan i alla dess former. Nu finns inte tid för oväsentligheter. Kärleken kallar oss till omvändelse! Eller ordagrant: förnya era sinnen.

Ibland känner jag en sorg över mig själv, en sorg över tillståndet i vår kyrka här i Sverige. Vi har haft det så bra så länge så våra sinnen har förslöats. Vi har blivit blinda, lomhörda, likgiltiga. Våra sinnen behöver förnyas!
Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro!
Visst finns det mycket som är bra i vår kyrka, men ännu mer som vittnar om andligt armod.

Det glada budskapet idag är att Guds rike är särskilt nära dem som är andligt fattiga, dem av oss som tar vår djupaste längtan på allvar och tomhänta ber Kristus om liv.

Tänk om denna adventstid kunde få bli en tid för eftertanke, rannsakan och sinnenas förnyelse. En tid då vi hittar ett nytt sätt att leva tillsammans.

Innan jag lämnade Etiopien sa jag till 
våra kristna vänner: ”Bed för oss!”. 
”Det gör vi gärna”, svarade de.

Tänk att det finns människor 700 mil 
härifrån som ber för oss i Aneby!
Med önskan om en välsignad adventstid och en God jul!

Peter Andreasson
kyrkoherde

---------------------------------------------
Ur kyrkstöten 3/2011

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den – bad den heliga Birgitta. Den bönen har blivit också mitt hjärtas önskan. När jag i februari såg annonsen i Kyrkans Tidning för kyrkoherdetjänsten i Aneby, väckte den mitt intresse. Jag bläddrade vidare, la undan tidningen och slog bort tanken, men det knackade liksom på inifrån och jag kom inte undan. Efter ett samtal med en klok vän bestämde jag mig för att söka och nu är det ju sedan i maj klart att jag har blivit erbjuden tjänsten och tackat ja till att gå in i uppgiften som kyrkoherde i Aneby pastorat. Det är med bävan och mycken glädje som jag flyttar till Aneby för att axla det förtroende ni gett mig.

Jag föddes 1956 i Etiopien och växte upp där. Mina föräldrar var missionärer utsända av EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen). Jag prästvigdes1983 av biskop Martin Lönnebo i Linköpings domkyrka – ett av mitt livs största ögonblick! 1984-1999 arbetade jag i norra Sverige bl a som sjukhuspräst på universitetssjukhuset i Umeå och som kyrkoherde i Arvidsjaur i Lappland. Jag har gått Högre kursen i sjukhussjälavård, Svenska kyrkans arbetshandledarutbildning, basutbildning för kyrkoherdar m. fl. utbildningar. Under åren 1999-2003 tog jag av mig prästkragen och gick in i en tjänst som samtalsterapeut inom primärvården i Norra Kalmar län. Mycket lärorikt! Eftersom jag är präst i själ och hjärta återvände jag till mitt grundyrke och har de senaste 6½ åren varit präst i Linköpings domkyrkoförsamling och studentpräst vid universitetet.

På min fritid är jag biodlare (i blygsam omfattning), jag sjunger gärna, lyssnar (mest) på klassisk musik, spelar badminton, läser böcker, vandrar i skog och mark och tycker om att resa. Jag är pappa till tre barn som är vuxna och står på egna ben. Mor och tre syskon finns i Storebro, strax söder om Vimmerby.

Kära Anebybor, jag ser med förväntan fram emot att få lära känna er och er vackra bygd och efterhand växa in i uppgiften som ledare för Svenska kyrkans arbete i bygden. Jesus gav oss ett bud - att vi ska älska varandra. Det handlar inte om att tycka lika. Det handlar inte om att inbördes beundra varandra. Det handlar om att avstå från makt, att mötas ansikte mot ansikte. Det handlar om att se, lyssna och ta varandra på allvar, oavsett vem man är och vad man tror. Det vill jag öva mig i varje dag och det skulle jag önska fick bli pastoratets viktigaste mål.

Jag ber för er, bed ni för mig!

    Peter Andreasson

---------------------------------------------
Ur kyrkstöten 2 2011

Vem är du Jesus?

I skrivandets stund befinner vi oss i fastan i kyrkoåret.